Han bruker sangen som vuggesang for sine tre sønner. Her kan dere høre Sjøflot fortelle om vuggesangen.
Biskop Eva Nordung- Byströms preike under Olavsvaka kan du lese her
Jesu lärjungar var inga fromma överjordiska helgon, utan vanliga människor som vi med fel och brister. Det är ganska befriande. Det gör att vi lättare kan tänka oss att Jesus i dagens text också har något att säga oss, att vår tid liksom smälter saman med Jesu tid.
Innan vi fördjupar oss i vad Jesus vill säga oss i dagens text skall vi stanna upp en stund inför det svårgripbara begreppet tid.När vi pratar om tid utgår vi oftast från ett kronologiskt tidsbegrepp. Klock-och kalendertid kan vi kalla det. Men när vi möter känslan av att det Jesus gör och säger kan betyda något för våra liv, då möter vi ett annat tidsbegrepp, ett tidsbegrepp som inte handlar om då och sedan utan om här och nu.
Men kan det verkligen finnas ett tidsbegrepp bortom och obegränsad av den kronologiska tiden?Ja, det är inte omöjligt. Både inom den moderna filosofin och fysiken finns teorier som menar att den kronologiska tiden inte existerar utan att bara är vår hjärnas sätt att försöka hantera en föränderlig och evigt flytande tidlös tillvaro. Svårt att greppa för oss som är så styrda av klockor och almanackor eller hur?
Och samtidigt är tanken att det finns andra tidsbegrepp inte ny. Vi möter den redan i den antika världen och i vår bibel. Där finns nämligen vid sidan av den kronologiska tiden, på grekiska Kronos, ett annat tidsbegrepp som på grekiska heter Kairos. Kairos som kan översättas till: ”det rätta ögonblicket”, ”den rätta stunden” är inte är bundet av den kronologiska tiden. I bibeln blir Kairos dessutom en benämning på Guds tid, på det eviga nu som omsluter allt och alla, alltså även oss och vår tid. Därför kan, enligt vår tro, det Jesus är och gör också finnas mitt ibland oss här och nu och påverka våra liv i dag.
Vad händer då om vi låter Kronos och Kairos mötas i vår text? Vi har ju redan konstatera att vi känner igen oss i lärjungarnas bråk om vem som är den främste. Sådana är också vi. Även vi graderar människor och tro i rätt och fel, bättre och sämre. Så låt oss då – liksom lärjungarna, gå till Jesus med frågan: ”Vem av oss är mest värdefull, vem av oss duger?” Och vad blir svaret?
När Jesus i sitt svar först beskriver människor med makt, bekräftar han att han hört att vi ställer frågan utifrån vårt jämförande perspektiv. I vårt kronologiska tankesätt placerar vi händelser, prestationer och människor i rangordningar och värdeskalor. Men när Jesus sedan fortsätter sitt svar gör han det inte utifrån detta mänskliga perspektiv utan utifrån Guds Kairos-perspektiv och då vänder han plötsligt helt upp och ner på våra mänskliga ordningar: -”Med er är det annorlunda”, säger han, ”den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledaren skall vara som tjänaren”
Den som är minst är störst, den yngste, tjänaren, den som inte riktigt räknas och aldrig ställs främst, den är den förste, enligt Jesus. Mänskliga värden, prestationer, tro och förtjänster värderas inte alls av Gud så som de görs av oss. Guds kärlek följer inte våra mänskliga måttstockar. Nej, Guds kärlek behöver ingen måttstock, den är oändlig, villkorslös och lika för alla. ”Gud gör inte skillnad på människor”, som Paulus skriver i Romarbrevet.
Tänk om vi verkligen kunde inse vidden av och leva efter detta kärleksbudskap som är en så viktig och avgörande grund i vår tro. För det är just detta kärleksfulla tvärtomperspektiv som gör att Gud väljer att ta gestalt i vår värld och bli som en av oss i Jesus Kristus. Därför säger också Jesus i dagens text: – ” Jag är mitt ibland er som er tjänare”
När Jesus kliver in i vår tid, i vårt Kronos, gör han det inte utifrån vårt sätt att värdera makt och inflytande. Därför kommer han inte till oss som en auktoritär och upphöjd ledare, utan som en av oss. Och genom att dö, förnedrad och dömd som om han vore en förbrytare och förrädare, gör han sig dessutom till den minste av oss. Ja, Gud blev i Jesus Kristus så liten en människa kan bli för att visa oss att han menar allvar med sitt gudomliga tvärtomperspektiv.
Det mänskliga perspektivet och sättet att bedöma och sortera i rätt och fel, vi och dom, mitt och ditt, det splittrar och söndrar. Det bygger murar och gränser och skapar en tillitsbrist mellan människor, samhällen och länder. En tillitsbrist som hotar att förstöra och trasa sönder den goda tanken Gud i skapelsen hade med våra relationer till Gud, till varandra, vår natur och oss själva. Guds goda perspektiv det känner inga gränser, det splittrar inte, det enar och det bygger tillit. I Guds perspektiv är ordet tillit, det som är temat på årets Olofsfestdagar, ett viktigt nyckelord.
Det grekiska ord i Nya testamentet som vi översatt med ordet tro, pisits, betyder egentligen tillit, vilket mycket bättre än ordet tro beskriver vad en relation med Gud och hela Guds skapelse borde handla om. Vi tolkar ofta innebörden av ordet tro som en prestation som är beroende av vår förmåga och våra upplevelser. Men ordet tillit ger tron en helt annan innebörd. Ordet tillit lyfter tron från att vara en prestation till att bli en en relation. En god relation som i första hand inte är beroende av oss utan utgår ifrån och vilar i Gud. Därför handlar kristen tro om att släppa taget om det egna mänskliga sättet att se och våga vila i, ha tillit till Guds goda perspektiv. Ett perspektiv som bibeln ofta beskriver som nåd.
Ja, här möter vi ännu ett viktigt ord i trons värld. Ordet Nåd betyder gratis. Det kostar inget att duga i Guds ögon. Det kostar heller inget att ta emot Guds erbjudande om en relation med oss. Nej, det är bara nåd. Allt är nåd. Det kostar inget. Däremot kan det kosta på, därför att du måste vilja ta emot det och därför att du behöver bli så liten att du lika självklart som ett barn kan ha tillit till Guds goda nådefulla perspektiv. Du måste bli så liten att du kan se att detta gäller lika för alla. Så liten att du inte kan döma och fördöma andra. Så liten att du kan släppa taget om ditt eget. Så liten att ditt skal kan brista. Det kostar på! Men det lyfter också. Det lyfter in oss i ett stort, varmt och meningsfullt sammanhang. In i Guds Kairos, där Guds tvärtomperspektiv, Guds oändliga nåd väntar på din tillit.
Så, för Guds skull – släpp ditt mänskliga perspektiv och låt Guds tvärtomperspektiv bli din utgångspunkt i din Gudsrelation, i ditt möte med dina medmänniskor, i ditt samhälls- och miljöansvar och inte minst i synen på dig själv. Våga vila i tillit till Guds nåd. Gå sedan ut i ditt liv och lev i denna nåd, i tillit, i din relation till dina medmänniskor, till samhället, naturen och världen och i relation till dig själv.
Gå som en pilgrim i den tid och det liv du fått att leva i. För i det att var pilgrim ligger också en kallelse. En kallelse att precis som Jesus, i Jesu efterföljd, vara en tjänare för det goda i vår värld. Att stå upp och strida för rätt och rättvisa, att lyfta de små, svaga och marginaliserade, att skapa tillit mellan människor. Ja, på din pilgrimsväg, på den väg du går, den väg som är din, är du kallad att hålla den tjänande kärlekens ljus brinnande, det ljus som Jesus tände och som mörkret aldrig kan rå på.
Amen